Vet ni hur man gör för att koka en groda?
Man får inte koka upp vattnet först och försöka lägga i den. Då protesterar den och skuttar ut direkt.
Om man däremot stoppar grodan i en kastrull med kallvatten och sakta höjer temperaturen. Då kommer grodan gradvis vänja sig och till slut är den kokt, utan att någonsin ha förstått vad som hände den.
Det här är precis vad som håller på att hända med svensk förskola, och när det gäller de allra minsta barnen har vi enligt min mening nått kokpunkten för länge sedan.
På 80-talet hade vi i Sverige en genomsnittlig gruppstorlek på 13 barn i förskolan. ca 10 i småbarnsgrupp och 15 för de större. Med samma personaltäthet som idag, ca 3 pedagoger per grupp.
Den gruppstorleken grundade sig på Socialstyrelsens råd: max 10 barn i en småbarnsgrupp, som bygger på etablerad kunskap och erfarenhet om små barns psykiska utveckling. Liknande råd och regelverk råder för övrigt i bland annat Storbritannien och USA, utfärdade av motsvarande myndigheter. Det är alltås inte kontroversiellt att hävda att tre ettåringar är ungefär vad en vuxen pedagog förmår hantera om de små barnen ska få vad de behöver.
Eva Rusz skriver i en uppmärksammad debattartikel att barn under två riskerar att fara illa i förskolan. Hennes uttalanden är visserligen lite tillspetsade, men i grunden säger hon inget annat än vad Socialstyrelsen och dess internationella motsvarigheter redan slagit fast.
Små barn behöver en vuxen relation att hänga upp sig vid. Barn under två är visserligen sociala varelser, nyfikna på andra barn och på att upptäcka världen. Men de behöver göra det i sin egen takt, i allt vidare cirklar utifrån sin fasta punkt: den vuxne. Ettåringen behöver en vuxen att cirkla kring, spegla sig i, docka vid för att hämta närhet och ny energi. Barnet vänder sig till den vuxne för att få bekräftelse, skapa sammanhang, för att avläsa reaktionerna på både sitt eget och andras beteende. Det hjälper det lilla barnet att förstå sin omvärld och utveckla sitt samspel med andra.
Jag tror inte att den vuxna personen alltid givet måste vara en förälder. Jag tror att barn kan ha flera trygga anknytningspersoner och att en pedagog mycket väl skulle kunna representera en sådan person för det lilla barnet om föräldern av någon välmotiverad anledning inte kan finnas tillhands dagligen.
Men en sådan vuxennärvaro kräver helt andra resurser än vad en genomsnittlig svensk förskola har att tillgå idag. Vi som växte upp på 80-talet vill gärna tro att förskolan är idag vad den var under vår småbarnstid. Både våra egna erfarenheter och merparten av den mer positiva pedagogiska forskningen om små barns vardag i förskolan baseras på detta. Vi har blivit så skickligt uppkokade att vi inte ens klarar av att inse, än mindre att tillstå, att våra barn förvaras i en helt annan temperatur än vi gjorde.
I svensk förskola idag är den genomsnittliga gruppstorleken ca 18 barn, runt 15 på småbarnsavdelningarna och 20 för de äldre. Det innebär förutom en femtioprocentig ökning av det reella antalet personer, också ett mer än
fördubblat antal möjliga kamrat/konfliktrelationer i gruppen då detta ökar flerfallt ju fler man blir i en grupp. Bemanningen har däremot inte ökat alls samtidigt som många nya arbetsuppgifter med adminsitration, dokumentation, beställningsansvar mm. tillkommit. Öppettiderna har därutöver utökats på de flesta håll och när tre heltidstjänster (vilket minus barnfri planeringstid ger ca 7 h i barngruppen) ska fördelas över 12 timmars öppettider kan den listge lätt räkna ut hur många timmar det verkligen kommer att vara tre personal på plats i gruppen.
Jag arbetar sedan några år tillbaka i förskolemiljö och är beklämd över mycket av det jag sett när det gäller framför allt de allra minsta barnens situation. Jag ser små barn som söker vuxnas uppmärksamhet men ständigt avvisas i brist på tid. Jag ser pedagoger som rusar runt och försöker lösa de värsta konfilterna samtidigt som det aktiva samspelet med varje barn blir oerhört litet i omfång. Miljön i förskolan är tuff för alla barn idag men det är också extremt stor skillnad på en ettårings behov, en treårings behov och en femårings behov. Dessa olika åldergruppers kapacitet att förhålla sig till förskolans krav -och inte minst behovet av vuxentid - kan inte ens jämföras. En dag ensam med fem femåringar skulle åtminstone inte jag ha problem med att klara av eller fylla med meningsfullt innehåll. Men jag skulle
aldrig kunna räcka till för fem stycken ettåringar.
Hur ska man då tänka som förälder? Är man en dålig förälder om man sätter sina barn på förskola före två års ålder? Jag kan faktiskt varken svara ja eller nej på det.
Ett centralt tema för mig inom föräldraskap, men även i de flesta andra opmråden är att
göra så gott man kan. Det är också ett riktmärke jag utgår från när jag fostrar mina egna (och andras) barn. Inte minst en viktig ugångspunkt när man som jag arbetar med funktionsnedsättningar. Det är
att man gör så gott man kan som räknas, inte vad man faktiskt uppnår.
Min äldste son, nu snart 12, började på förskola redan vid ett års ålder. Vi föräldrar var båda studenter med begränsad ekonomi och kurser som började när de började. Då var detta vad vi hade att välja och vi valde det. Det är inte ett val jag skämms för eller ångrar, även om jag inte trodde varken då eller nu att det var det bästa ur hans perspektiv eller att han personligen drog någon nytta av det. Jag är trygg i att vi gjorde så gott vi kunde och det är faktiskt
good enough.
Idag när jag har en mer genomsnittlig livssituation med trygga arbetsvilkor och två inkomster skulle samma val INTE vara
good enough. Det enda jag -i likhet med majoriteten av sveriges befolkning .- behöver uppoffra för en något förälängd föräldraledighet är en liten smula av den överkonsumtion som vi allihop i alla fall inte borde ägna oss åt. Priset är faktiskt inte högre än så.
Men, borde vi då inte istället kämpa för att alla ettåringar ska ha rätt till barnomsorg av god kvalitet? Nej, det tycker jag inte alls vi borde göra.
En så resurstät förskoleverksamhet som krävs för att fylla de allra minsta barnens behov är dyr, och därmed inte samhällsekonomiskt lönsam (redan med dagens hårdbantade resurser kostar en förskoleplats bortåt 100 000 per år att dra runt). Så ska vi ha råd att finansiera den för de som behöver så kanske alla vi som
inte behöver får sluta se tidig förskolestart som en given norm. Det kan väl ändå inte vara ett självändamål att ettåringar ska vara i förskola?
Vi borde kämpa för att alla ettåringar som behöver ska ha rätt till barnomsorg av god kvalitet. I övrigt ser jag det som mer prioirterat att kämpa för ett samhälle där tid är viktigare än pengar och där barn prioriteras framför konsumtion. Vi har redan en så generös föräldraförsäkring att de allra flesta kan vara hemma i två år utan några större problem om bara viljan finns. Den privligierade medelklassen vill gärna ta "de som inte har möjlighet att välja" som gisslan för att försvara sig och tysta kritiken när den här typen av debatter blossar upp. Men på vilket sätt är
de ett alibi för alla de som har?
Och vad man nu än väljer att kämpa för politiskt tar det aldrig ifrån en ansvaret för de val man gör för sin egen familj och sina egna barn. När vi väljer åt dem är det trots allt den
förskola vi har idag som är det reella alternativet, inte den förskola vi anser borde vara.
Själv kommer jag inte sitta kvar i grytan och låta mig kokas sönder medan jag demonstrerar för att någon ska stänga av plattan!.
